UDF

UDF

lördag 14 mars 2015

Berättelser från en Mariakorist: Del 10

För lite mer än ett år sen, var alla Mariorna och några Annor med i en föreställning som hette Carmina Burana. Det var på Folkoperan i Stockholm och vi sjöng på tre av föreställningarna under en helg.

Vi fick bara sjunga två sånger och var nästan inte med alls på scenen. Men det vi fick sjunga var riktigt riktigt roligt; man skulle kunna beskriva sångerna som lite studsiga och väldigt glada. Vi sjöng tillsammans med en jättestor vuxenkör, en sopransolist, en bassolist och en orkester. Margareta och en till dirigent var med också.

När vi inte var på scenen, satt vi i UDF på ett litet kontor på åttonde våningen. För att komma dit, behövde man gå upp för en spiraltrappa som var hur lång som helst. Vi sprang upp och ner för den fyra gånger varje föreställning. Gissa om vi fick ont i benen. 

Uppe på kontoret hade vi det så mysigt. Vi ritade, gjorde läxor och åt frukt, samtidigt som vi pratade med varandra om allt möjligt. Kerstin och Osva (två ledare) hade också en virk- och stickklubb med några av oss. Vi gjorde armband och andra småsaker med ullgarn från Färöarna som Osva hade med sig. Jag tror att jag fortfarande har kvar armbandet som jag gjorde. Att vara tillsammans den (långa) väntetiden var så roligt, för vi fick verkligen lära känna varandra bättre. Men vi var ju framför allt där för att sjunga. Så till sist tog vi oss i alla fall ner för alla trapporna, till sceningången.

Minuterna innan vi blev insläppta på scen, satt vi i foajén och väntade. Då behövde vi hålla oss alldeles tysta, så vi lekte viskleken och hade massagecirkel. Fast ledarna fick ändå säga till oss att lugna ner oss - det är faktiskt ganska svårt att vara tyst.

Väl ute på scen, ja då sjöng vi förstås. Ena sångnumret stod vi uppe på balkongen, andra satt vi på scenkanten. Det var några damer med också som satt kring ett bord och berättade berättelser mellan sångerna. Några av oss fick sitta i deras knän. Och några satt väldigt nära den stora bastrumman; den lät HÖGT.
Det blev jättebra i alla fall.
Sopransolisten tyckte jag var väldigt duktig. Hon sjöng ljusare än vad de flesta sopranerna i flickkören kan, och så hade hon också rätt så långa toner att hålla ut på som säkert var svåra.
Det var kul att sjunga med kören utan att behöva stå helt rak och still. Vi fick svänga litegrann med benen och smådansa, sådär som man gärna vill göra till sådan musik.
Ja, det var roligt!

På vägen till och från operan åkte vi buss. Jag kommer ihåg den sista hemresan. Då var jag ganska trött och pratade inte så mycket. Men jag tänkte. Och jag tänkte såhär: Jag vill ALDRIG sluta i kören. Så tänker jag alltid när vi gör såna där roliga saker.

Nu i helgen ska vi vara med på Carmina Burana igen! Fast inte på Folkoperan. Ena konserten är i Enköping och andra på Uppsala Konsert&Kongress. Jag tror att det kommer bli jättekul! :)

//Smilla :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar