Berättelser från en Mariakorist: Del 3

Ibland får jag för mig att vår kör är magisk. Jag menar, inte en sån där fantasy-saga, utan att på ett annat sätt.

Det är något Margareta har gjort med oss. Hon har förvandlat våra sångröster och fört samman oss till Uppsala Domkyrkas Flickkör, och tänk bara hur annorlunda allt skulle vara om hon inte hade gjort det! Jag är så lycklig, tack Margareta som är en så bra dirigent och körledare!

Jag sa ju att kören är magisk. För nåt år sen, i december, när det inte var det minsta kallt, önskade jag så mycket att det skulle börja snöa. I flera dagar bara hoppades jag, men vintern kom aldrig. Förrän en dag, en kväll, när vi skulle öva Luciasångerna i Domkyrkan. Jag tror att det var så vackert att till och med vädret tyckte om oss, för när vi kom ut sen i mörkret, föll stora, vita, gnistrande snöflingor ner och färgade hela Uppsala till ett vitt vinterlandskap.

Musik är magisk, det kan vi nog alla bli överens om. Men är då också UDF magisk? Jag tror nästan det. Kören sjöng fram en vinter det där året. Men också, allt annat som den har gett mig, så mycket att jag inte kan skriva upp allt.

Tack, världens bästa kör.

/Smilla