Berättelser från en Mariakorist: Del 5

Det där med att komma som ny någonstans kan vara bland det läskigaste som finns. Jag minns när jag var helt ny, min första dag i Lilla Flickkören. Jag hade föreställt mig att jag skulle vara lite som Kulla-Gulla, när hon kom till Tant Emely på flickpensionen. Jag tänkte mig psalmböcker, långa kjolar, disciplin och ännu mer disciplin. Så trodde jag också att alla grupper skulle öva tillsammans, alltså att "de stora tjejerna" skulle vara med. Det var dom inte. Annars var allting rätt. Fast jag hade tänkt mig ganska så annorlunda.

Först kände jag mig riktigt stolt över att ha kommit in i kören. Men när vi började sjunga tyckte jag plötsligt att jag inte alls var så bra som jag hade trott. "Vaapphuä!? Kan dom sjunga som änglar fast dom är i min ålder?!", ungefär så tänkte jag.

Två veckor till. Så hade jag blivit en i kören. Jag kunde sjunga som dom.

~ Ett år senare ~

"Maria. Maria nu. Jag är inte liten längre."
- Mamma, mamma, jag ska börja i Maria! Jag är inte liten längre!

Jag stod i Pelarsalen. Fattade ingenting. I pärmen låg dubbelt så många noter som förr och runt mig TRIPPEL så många korister.

Jag stod längst fram i mitten innan jag blev placerad i förstasopranstämman. Hela kören bakom mig. Miljoner stämmor. Miljarder röster. Jag kunde inte tänka. Knappast sjunga. Jag bara stod där och fattade ingenting.

~ Två år senare ~

Jag går mitt sista år i Maria. Känner att jag har koll, fast alla dom nya frågar mig saker jämt. Jag är ändå inte ensam om mitt ansvar som flickkorist. Vi är många. Vi hjälps åt. Stora som små. Alla är vi en bit i pusslet, alla behövs, och mitt ansvar är att visa dom andra att det verkligen är så.

/Smilla, UDF Maria